XYLITOL
[in stereo]Arkiv för Rock
The Ark
En grupp som inte behöver någon vidare introduktion är Sveriges egna The Ark. Kända för sina glamorösa upptåg och makalösa kostymer samt lyriska texter har Ola Salo (sång), Mikael Jepson (gitarr), Martin Axén (gitarr), Lars ”Leari” Ljungberg (bas), Sylvester Schlegel 
(trummor) och Jens Andersson (keyboards) erövrat våra hjärtan och öron. The Ark startades redan 1991 då av killarna Ola Svensson (Ola Salo), Lars Ljungberg (Leari), Mikael Jepson och Magnus Olsson träffades i Rottne, strax utanför Växjö. 1995 blev deras debut EP, inspelad och den innehöll 4 spår med låtar som Racing With The Rabbits, I Laid It Down, Cracked Messiah och Od Slatrom Ekil. Tyvärr blev inte EP’n speciellt uppmärksammad, men killarna fortsatte med sin musik iallafall. Under de första åren blev det ett par medlemsbyten då bla. Martin Rosengardten kom in istället för Magnus Olsson, Martin Axén blev ny gitarrist (1997) samt Sylvester Schlegel som ersatte Martin Rosengardten. År 2000 var det dags för debut-albumet som kallades We Are The Ark vilket innehöll låtar som It takes a fool to remain sane, Let Your Body Decide, Echo Chamber, Joy Surrender och Hey Modern Days. Singeln It Takes a Fool to Remain Sane vann sa
mma år en grammis för Årets Bästa Låt. Efter den enorma framgången med debut-albumet blev nu The Ark ett av de mest omtalade banden i svensk glam-rock historia och under 2002 kom deras andra album, In Lust We Trust där vi hittar låtar som bla. Calleth You, Commeth I och Father of a Son. Två år senare, 2004, kom albumet State Of The Ark och följande år, 2005, kom deras USA-lansering. The Ark var under 2006 förband till det engelska bandet The Darkness under en lång turné i både England och Irland vilket gav dem mycket publicitet och media pådrag.
År 2007 verkar bli ett gyllende år för The Ark, med eller utan gyllene skor. Då årets Melodifestival gick av stapeln i Sverige så kammade The Ark hem segern med hela 248 poäng med deras underbara låt The Worrying Kind som framfördes inför miljontals tv-tittande svenskar (Läs mer här). I och med detta kommer de att representera Sverige i årets Eurovision tävling som äger rum i Helsingfors den 12:e Maj 2007.
I början av 2007 fick The Ark utökning med ytterligare en bandmedlem, nu var det deras skivproducent Jens Andersson som blev officiellt omfamnad av bandet. Den 23:e Mars 2007 skrev The Ark svensk musikhistoria då de, som enda artister någonsin, höll både 1:a och 2:a platserna hos Sveriges Radio P3’s Trackslistan. På första plats låg The Worrying Kind och som tvåa hittade vi Absolutely No Decorum.
The Ark’s fjärde album, Prayer for the Weekend, kommer att släppas Onsdagen den 11:e April 2007 och det kommer att innehålla låtar som Absolutely No Decorum, Little Dysfunk You och All I Want is You.
The Ark – Joy Surrender:
Bass’n Helen
Bass’n Helen är ett av Finland’s största kristna band och de påbörjade sin karriär 1992 i finska Nokia, då bassisten Petri Ryöti, trummisen Olli Helenius och sångaren Harri Helenius träffades. 
Namnet de valde blev då (givetvis) Bass’n Helen. Första albumet från gruppen kom redan 1993, det hette Minulleko? (Till Mig Också?) och sålde utöver förväntningarna runt om i hela Finland. Gruppen har haft mycket framgång och turnerat runt om i Finland, för både kristna och icke-kristna grupper, vilket har gett dem mycket uppmärksamhet. Att de varit framgångsrika märks inte minst i deras repertoar av album och singlar. Det har blivit inte mindre än 8 kompletta album (varav 1 på engelska) samt 5 singlar. Med låtar som Salattu, Mitä Jää, Sydämen Puutarha och hit-låten Lasienkeli förstår vi att många njuter av Bass’n Helen’s ljuva tongångar. Kanske inte så ovanligt inom musikbranschen är det att bandmedlemmar hoppar av och ersätts av nya, så är även fallet för Bass’n Helen. Under årens lopp har det varit inte mindre än 11 olika medlemmar som valt att lämna bandet vid olika tidpunkter. Idag hittar vi bara Harri Helenius (sång) kvar ifrån original uppsättningen. Simo Kapiainen, Markku Ollikainen, Timo Mäki-Marttunen och Markus Vainiomäki utgör den resterade kvoten i gruppen.
Bass’n Helen – Liekeissä:
Nina Rochelle
Nina Rochelle är ingen vanlig svensk tjej, faktum är att hon inte är en tjej överhuvudtaget, utan en skara med unga och talangfulla män. Bandet Nina Rochelle består av Johan Lundgren (sång & gitarr), Per Wasberg (sång & bas), Martin Svensson (sång & gitarr) och Pontus Frisk (trummor). Nina Rochelle har äv
en haft andra talanger vid sin sida, speciellt vid live uppträdanden runt om i Sverige, vi har då bland annat sett Fredrik Lundberg på keyboards, kent’s Markus Mustonen på trummor och Staffan Hellstrand vid sitt piano. Under 2003 så släpptes deras debutalbum Om Sverige Vill Ha Det Så och tveklöst var det så Sverige ville ha det på det viset, så inom kort släpptes singeln Happy (Jag hatar att det är så), vilken blev en stor succé och banade väg för ytterligare album. När 2005 kom så var det dags för album nummer två, detta heter Mörkertal och där finner vi låtar som t.e.x Rött Ljus, Das Kapitalism och Dom Kommer Att Sakna Oss. Året efteråt, 2006, blev det dags för deras tredje album att gå av stapeln, detta döptes till Måndagsfolket och i och med detta blev Nina Rochelle ett band att räkna med inom svenska musik sammanhang. Inom kort kommer vi garanterat att se killarna befinna sig i samma rampljus som Mando Diao (vilka jag skrev om här). Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge innan vi får höra nytt material ifrån vår älskade NR, men den som väntar på något gott..
Nina Rochelle – Måndagsfolket:
kent
Ni som vet vad det är för dag idag, ni vet varför jag skriver detta inlägget just nu. Låt mig ge er en ledtråd: 070407 17:47
Redan 1990 påbörjades en resa genom musikens värld som många sent skulle glömma, det var då bandet Jones & Giftet startades med Joakim Berg, Martin Sköld, Markus Mustonen, Sami Sirviö och Thomas Bergqvist som medlemmar. 1992 kommer Martin Roos in i bandet som en ersättare för Thomas Bergqvist och samtidigt byter de namn till Havsänglar. Det är inte förrän 1993 som killarna antar sig namnet kent och då detta fungerar, beslutar de sig för att behålla namnet. 1995 släpptes det självtitulerade debutalbumet och samma år beslutade sig Martin Roos att lämna bandet och ersattes då av Harri Mänty. Under 1996 släpptes andra albumet, Verkligen och samtidigt så vann kent ett välförtjänat pris
som Bästa Rockgrupp vid årets Grammis-gala och året därpå, 1997, blev det ytterligare två grammis, en rockbjörn samt tredje albumet,Isola, vilket sålde guld omedelbart. Följande år, 1998 blir det ytterligare två grammisar (Bästa album & Bästa pop/rock grupp), tre rockbjörnar samt en turné som innebar slutsålda biljetter vid varje besökt ort. I slutet av 2006 kom dock beskedet att Harri Mänty ville lämna kent och efter det har nu Joakim, Martin, Markus och Sami bestämt sig för att fortsätta själva. Med låtar som Frank, Kevlarsjäl, Kräm (så nära får ingen gå), Nålens öga, FF, Palace & Main samt många många fler i bagaget, så kommer garanterat killarna att fortsätta göra världen till en bättre plats att leva på, via sin musik.
Att kent har växt och blivit ett av Sveriges största rockband råder det ingen tvivel om samt att deras framgång och skicklighet har inspirerat många till att framhäva sina musikaliska talanger gör dem bara ännu större. Gruppen Elements (som jag skrev om här) är ett av banden som har 
funnit inspiration och styrka ifrån kent. I skrivande stund har kent producerat och släppt 6 fullständiga album samt engelska versioner av vissa, men även ett samlingsalbum som går under titeln B-sidor 95-00, för att inte tala om en mängd singlar varav en där alla intäkterna gick till välgörande ändamål. Ta en titt på den officiella kent sidan för mer detaljerad information. Under hösten 2007 förväntas kent’s 7:de studio-album att släppas och förväntningarna är givetvis stora, men längtan är större och starkare än någonsin.
kent – 747:
Bleak
I Tisdags, 27/3, så tittade jag som sagt på den finska filmen Jadesoturi (som jag skrev om här) och nu har det blivit dags för mig att skriva om musiken som vi hör där.
Under större delen av filmen är det instrumental klassisk musik som gäller, men när ridån faller 
och eftertexterna rullar, det är då Bleak kommer in i bilden. Bandet bildades 1997 i den nord-finska staden Rovaniemi, där också Lordi (som ni hittar här) kommer ifrån. Musiken som Bleak tidigare spelade var i det stora hela sett enbart tung grunge men i 2000 beslöt sig killarna i bandet att ta en paus och utvärdera ifall det var möjligt att utöka de melodiska tonarterna till deras musik och i 2002 återförenades de igen och denna gången med en starkare musikalisk repertoar. Här kan ni också läsa en intervju som gjordes med bandet, den är dock på finska. Med mycket hjälp ifrån Ville Valo samt Mige från H.I.M (som ni kan läsa om här) så har Bleak slagit sig in på den finska musikmarknaden och även släppt studioalbumet Burns Inside. De har nu bevisat för sig själv och för omvärlden att deras musik är genuin, känsloladdad och energisk. En kombination som passar utmärkt då den spelas ut från en hi-fi anläggning. Bleak’s senaste genombrott är låten Fate, med Ana Johnsson och Kimmo Pohjonen, som vi hittar i filmen Jadesoturi och dess sound-track.
Bleak – Fate:
Casino Royale
Alla har vi nog hört talas om
Ian Fleming’s James Bond, agent 007 – med rätt att döda. Nu är Bond tillbaka igen, den här gången ser vi honom i Casino Royale. Filmen utspelar sig innan 007 har fått sin 00-status (rätt att döda) och äventyret börjar i Uganda då Bond skall infiltrera spionen Mollaka, men det hela går inte riktigt som planerat och inom kort befinner sig Bond på Bahamas där han följer ett spår som leder till den mäktiga bankiren Le Chiffre som tros ha kopplingar till internationella terrorister. Det hela eskalerar till ett klimax under en poker tävling i Montengro kallad Casino Royale där Bond möter en värdig motståndare. Den här gången är det Daniel Craig som spelar den arroganta, karismatiska och välsmorda agent Bond, James Bond. Med i bilden finns också den vackra kvinnan Vesper Lynd (Eva Green) som förestår som Bond’s bankir. Ett välbekant ansikte är också Judi Dench som som vanlig spelar M.
Filmen är en bra filmatisering, fylld med action, spänning, dramatik och romantik. Att det inte är lika mycket pang-pang som i tidigare moderna Bond filmer känns bara skönt, för att inte tala om att dialogerna är otroligt skicklig skrivna för en gångs skull. Lite extra bra blev det under tredje halvlek då hela filmen gör ett litet ryck, en vodka martini med citron, skakad; inte rörd. Daniel gör ett otroligt bra jobb som hemlig agent i jakt på bovar vad det gäller fysiken, men vad jag personligen saknade var den klassiska aristokratiska finessen och självförtroendet som tidigare 007:or har haft. Jag ger Casino Royale 
och det är bara för att vi inte fick se tillräcklig med klassiska Bond leksaker och snygga bilar. Visst, bilen (Aston Martin DBS) finns där, men vi ser för lite av den. Ett annat plus är den helt suveräna låten You Know My Name av Chris Cornell som är ljuder igenom hela filmen, härligt!
Chris Cornell – You Know My Name:
XYLITOL 